JAZZ
Jazz är en musikform som utvecklades av svarta befolkningen i USA. Jazzen bygger på afrikanska musiktraditioner som levt kvar hos slavättlingarna samtidigt som den är byggd på europeiska harmonier och melodier. Från första början hade ragtime en stor influens på jazzen, även europeisk dansmusik, marschmusik, religiös och i vissa fall bluesen som växte fram samtidigt i andra delar av sydstaterna i USA.
Jazz är en musikform som är mycket svår att ta sig an, på grund av den komplicerade rytmen. Musikens speciella ”sound” och framförallt eftersom det är en musikstil där man improviserar en hel del. Det är mer ett sätt att utöva musiken än en musikart.
Jazzen uppstod mot slutet av 1800-talet i New Orleans där olika traditioner och stilar blandades. Staden hade ett internationellt rykte som nöjesstad, med stora möjligheter för underhållningartister. De första jazzorkesterna hade ungefär samma uppsättning som en militärorkester med instrument som t. ex trumpeter, saxofoner, tubor och virveltrummor. Det allra mest viktigaste instrument var trumpeten, på ungefär samma sätt som gitarren senare blev för rockmusiken. Exempel på några viktiga trumpetare är Louis Armstrong, Joe Oliver och Buddy Bolden. Klarinettisterna betydde också mycket, två av dem är Sidney Bachet och Jhonny Dodds.
Under början av 1900-talet flyttade en stor del av den svarta befolkningen till storstäderna i norr. Chicago blev afro-amerikanernas huvudstad och även centrum för den nya jazzen. De flesta av alla betydelsefulla jazzmusikerna flyttade dit från New Orleans. Det var också i Chicago de första vita jazzmusikerna, som Bix Beirderbecke blev kända. På grund av rasfördomar uppmärksammades de vita mer av publiken, men det var ingen tvekan att de mest betydelsefulla jazzmusikerna var de svarta.
1917 spelades den första jazzskivan som väckte sensation, in och spred jazzen vidare. Låten inspelades i New York och snart blev Chicago ersatt av just denna staden. Mycket stor betydelse fick de svartas stadsdel Harlem.
Under 1920-talet byggdes de första jazzorkesterna av Duke Ellingons och Fletcher Hendersons, som fick namnet bigbands. Oftast turnerade de över stora delar av USA.
1930-talets dansjazz brukar kallas för swing. Viktiga solister i storbanden var Roy Eldridge, klarinettisten Benny Goodman, tenorsaxofonisterna Cole Hawkins och Lester Young och sångerskor som Ella Fitzgerald. Den allra första Jazzidolen var Benny Goodman, som utsågs till ”The king of swing”.
Mot slutet av 1940-talet minskades intresset för storbanden och samtidigt växte det fram en ny improviserd jazzstil, ”bebop”. Den spelades av svarta musiker som spelade med storband förr i tiden. Till viss del var bebepen en respons på den grundliga swingjazzen. En typisk bebopgrupp bestod av en trumpetare, en saxofonist, pianist, basist och trummist. Ur bebopjazz och swingjazz utvecklades en lugnare och mindre djärv jazz, som kallades för cooljazz. Här hittar man kända musiker som Stan Getz och Lennie Tristano.
Under 50-talet fortsatte intresset för jazz mer på grund av popen. Jazzen har länge varit typisk ungdoms musik, men upphörde nu att vara det. Blott små improviserde grupper härskade, bland de var Clifford Browns och Miles Davis.
Under 1960-talet blev jazzen allt mer djärv av uttrycksmusiker som Ornette Coleman och John Coltrane. Det uppstod även en friform jazz. Miles Davis härskade med sina grupper. Mot slutet av 60-talet blev det vanligt med blandning mellan jazz och rock, elgitarren blev också ett viktigt soloinstrument. Många basister gick över till elbas och pianister till keyboard.
Idag är jazzen internationell och spelas över hela världen och tänka sig att en musikstil som ursprungligen spelades av den svarta slavbefolkningen i södra staterna i USA kunde växa och bli så stor som den är nu.
